I love you..
Det är inte ofta jag säger det. Och oftast är jag sur på honom. För de fjantigaste sakerna. Vi pratar inte så ofta heller egentligen, för när vi pratar blir jag oftast irriterad. Men ibland. Då inser jag att jag trots allt detta, har världens bästa pappa och han är och kommer alltid vara mannen i mitt liv som jag kommer att älska gränslöst.
Just nu så lever jag väldigt, ja jag vet inte vad jag ska kalla det, liv. Isolerat är inte rätt ord. Men jag jobbar. Sover. Jobbar. Sover. Jag gör inget kul för jag har inte råd. Härom dagen var jag hos läkaren och skulle köpa lite mediciner men inser att jag har bara 100 kr kvar på kontot så ringer mamma och förklarar situationen. Hon ringer pappa och fem minuter senare har jag 1000 kr på kontot.
Idag ringer pappa och vi pratar lite jobb. Så frågar han hur jag har med pengar. Jag sa att dom 1000 kronorna räckte. Men han fortsätter fråga hur mycket jag har på kontot. Jag erkänner att jag har 600 kr lite drygt. Och att jag klarar mig tills jag får lön nästa vecka. Han säger då att han sätter över 1000 kr när han kommer hem med resonemanget "Erika du bor i stan. Det är sommar. Du måste ju kunna njuta av det också. Du måste få ha lite kul. Har man inte kul så mår man inte bra. Köp dig nya byxor. En tröja eller vad som." Då erkänner jag att jag egentligen inte har unnat mig själv något sen innan nyår men att det är så ibland att vara vuxen. Pappa säger då "Erika jag sätter in 1000 till. Kan bli en förtidig födelsedagspresent"
Ja. Vi har våra meningsskiljaktigheter. Jag berättar hellre för mamma saker än för pappa. Men att han ändå förstår mig på det sätt han gör. Han vet att jag hellre mår dåligt än ber om hjälp. Jag vill klara mig själv. Vill inte vara beroende av andra. Lider i tysthet.
Han är och kommer alltid vara min pappa. Min riddare i vit rustning. Mannen i mitt liv. Jag älskar honom villkorslöst!
All yours
Erika
