The girl with the unbreakable smile...

Känner mig som en hycklare när jag sitter här. I din tröja och pratar med andra. Men det är så du är här. Tystheten tar kol på mig. Vi hörs med jämna mellanrum men jag vill höras jämt. Jag förstår ingenting. Vart är vi påväg denna gången. Från det där bråket där jag trodde står jag aldrig skulle få ett ord till. Till nu. Famlande i mörkret. Inte veta vart vi står eller nåt. Tusen frågor som man vill få besvarade men säkert aldrig kommer att få. Sen är det den där klassikern. Höra av sig eller ej. Stå ut och vänta. Vet ju att jag kommer få ett hej snart. Men när? Eller ett hej? Ett litet hej? Fuck.