Tell me if you want to go..
Egentligen händer inte så mycket, samtidigt som allt händer. Jag har börjat sätta små mål. Till exempel; gå till jobbet en hel månad utan en enda dags frånvaro. Ni anar inte, men det är ett stort steg för mig då jag kan vakna och till och med mörkret i rummet är emot mig. Ett annat steg var att komma igång med fotbollen. Kom överens med Kalmar Södra igår att jag ska skriva på för dem. Det känns sjukt läskigt då jag inte vet vad jag går för längre. Jag har även påbörjat en konversation med min hyresvärd angående ommålning av några av rummen. Planen är att jag ska försöka peka på alla problem i alla rum så att de känner att de måste göra alla istället för bara två.
Annars? Jo, den tönten jag brukade skriva om finns kvar i mitt liv. Fortfarande ingen officiell status ej heller någon inofficiell. Hur lång tid ska det gå innan man ger upp? Jag ser en enorm förändring i allt som han är, men är det nog för att ge mer tid? Ska man väga in att han har allt jag vill ha och att han saknar allt jag vill ha? Att han har allt jag är värd och att jag är allt han inte är värd? Jag får höra varje dag att jag är värd något så mycket bättre. Värsta är att jag vet det själv, men det spelar ingen roll. Just nu vill jag ju inte ha någon annan.
Jag tänker. Vi får se hur han tänker över alla hjärtans dag. Förra året, mitt i allt kaos, sågs vi under premisserna "vi slipper vara ensamma. Vi kan ju laga något gott." Han tog med sig rosor. Nu. När det är lugnt. Vi har landat. Han har landat. Kommer det vara vi igen eller kommer man vara ensam på den enda dagen som man kan känna sig som den ensammaste människan i universum.
När ska man börja prata om oss? När ska man sätta ned foten? När vi glider in på diskussionen så byter vi snabbt ämne för vi båda vet att det är känsligt. Han definierar vår relation som "en väldigt väldigt speciell relation" no shit. Vi firar alla högtider ihop med min familj. Han är en del av den, men samtidigt så vill han inte vara det då han inte är redo. Jag tänker "han får februari ut. Sen måste vi börja diskutera." Är det rätt att tänka så? Kan man sätta tid på sånna här saker? Kan man sätta tid på relationer? Kan man sätta en deadline på känslor?
Jag tänker på alla mina vänner som kämpat för sina relationer. Gråtit flera år över killar som varit förvirrade men sedan har det tillslut klickat. Är det så det kommer bli med oss? Eller kommer det alltid vara såhär?
<i>All yours
Erika</i>
Kommentarer
Trackback
